Det är i elfte timmen. Ljuset är riktat mot scen. Sven kliver fram mot mikrofonen och sjunger en perfekt stämma samtidigt som han låter plektrumet löpa över strängarna på den akustiska gitarren.
Då händer det. En sträng går av.
Men på nåt mirakulöst sätt får han snabbt fram en reservsträng, och innan någon egentligen hinner märka vad som hänt har han lyckats dra ur den gamla brustna gitarrsträngen och fått dit en ny, samt stämt upp gitarren igen. Sven plirar med ögonen. I övrigt oberörd. Showen går vidare.
Hur i hela världen gjorde han det? Det har vi som var med pratat om många gånger.
Magin lever och kommer alltid att leva.
Föreställningen som gick av stapeln på Storan i Göteborg i början av 00-talet hette bokstavligen ”I elfte timmen”, och Kinnabandet J’s Plain Band hade fått äran att agera husband mellan de olika akterna som teaterpubliken bjöds på under kvällen. Musiken var en blandning mellan lättsam och melankolisk countrypop, en av många genrer som Sven Karlsson såväl uppskattade som behärskade fullt ut.
En av många genrer, ett av många band, en av många föreställningar.
Sven Karlsson var en musikalisk jetmotor. I banden han spelade i liksom i studion han arbetade i var han som regel kapten. Och styrman. Han var konstnär och ingenjör på en och samma gång. Blues, metal, radioballader, punk, dansband, postrock, schlager – det spelade ingen roll. I musiken var han helt fri.
En bra låt är en bra låt. Bra musik är bra musik.
Det var i kontrollrummet bakom mixerbordet han trivdes bäst under senare delen av karriären. Det var där han skapade musik som miljontals lyssnare världen över tagit del av.
”Ingen var så musikaliskt mångsidig som du”, skrev en vän och medmusikant i ett inlägg på sociala medier nyligen.
”Han kunde spika ihop en låt som lät precis som Slayer på förmiddagen och sätta igång med en countrylåt på eftermiddagen”, säger en annan över telefon.
”Sven var den som fick varje ton att landa rätt, varje framträdande och show att att kännas trygg, men framför allt var han en vän”, skrev vännerna i Partybandet på sin sida.
Alla som hållit på med musik i Mark (och på många andra ställen i landet och världen också för den delen) hade en relation till Sven. Förnamnet räckte som regel. Det fanns bara en Sven, i så många avseenden.
Nu har ett musikaliskt geni och en för väldigt många kär vän lämnat vår dimension.
Saknaden och sorgen är enorm. ”Grey is the Colour of Today…” Men det han skapade finns kvar, överallt. Liksom minnen av brustna men lagade strängar, finstämda gitarrer, stråkar, sångstämmor och produktioner som fått självaste Jeff Lynne att fälla en tår.
Eller kanske att le, på samma sätt som Sven gjorde när allt föll på plats, när magin infann sig. Och det gjorde den. Magin lever och kommer alltid att leva.
Det vet alla som kände honom.
Krönika
Detta är en krönika och ger uttryck för skribentens egna åsikter. Markbördige Daniel Blomqvist är frilansskribent med mångårig erfarenhet som reporter på bland annat Härryda-Posten, Partille Tidning och Kungsbacka-Posten.
