Horredspojken Jonas Strandberg har träffat många celebriteter genom det gemensamma intresset för skräckförfattaren Stephen King. En nyfrälst läsare är Mark-Postens reporter Arvid Adrell som tagit ett långt snack med poddaren.
– Alla som har växt upp i ett lite mindre samhälle kan relatera, säger Jonas Strandberg.
Sist Mark-Posten skrev om Jonas Strandberg, komiker, poddare och redaktör på magasinet Café var det för att han häcklat hembyn Horred i nämnda magasin. Den här gången är samtalsämnet inte trevligare.
Sedan 2022 har Jonas Strandberg drivit Stephen King-podden där mer eller mindre kända gäster diskuterar skräckförfattarens alster. För full transparens – undertecknad är en nyfrälst King-läsare och såg helt själviskt möjligheten att ha ett något nördigt samtal.
Du har blivit varnad. Läs vidare på egen risk.
Hur började intresset för Stephen King för dig?
– Jag har växt upp med Stephen King liksom i atmosfären. Vi hade ”Jurtjyrkogården” på VHS hemma. Och pappa hade ”Pestens tid” stående i bokhyllan. Men det tog ett tag innan jag vågade mig på att närma mig honom. Sen var det väl typ när jag var ungefär 25 så fick jag ett ryck, typ. Och började läsa först en och sen ganska många av hans böcker. Det började med ”11/22/63” som fortfarande är min favorit i hela hans utgivning. Och sen så har det bara fortsatt därifrån egentligen, han har hängt med mig som en trogen, trygg punkt på något paradoxalt sätt om man tänker på vad han skriver om.
Hur startade podden?
– Jag tror att det var precis i slutet av pandemin kanske som jag ville ha något att göra. Jag hade precis avslutat en av hans lite nyare böcker som hette ”Institutet” som jag tyckte väldigt mycket om. Jag tänkte att det hade varit väldigt kul att prata med någon om den här, men den var tre år gammal vid tillfället. Det är så svårt att prata om böcker idag med kompisar för att alla läser olika grejer, om man läser någonting alls. Och det är för mycket fix att sätta ihop en bokcirkel själv. Så det var väl ett sätt att sätta ihop en liten bokcirkel och göra ett projekt av det.
Går det att liksom koka ner vad det är med Stephen Kings sätt att berätta eller hans tematik som du fastnade för?
– Jag tycker väldigt mycket om att han han skildrar vanliga människor med en sån otrolig medkänsla, tycker jag. Och särskilt människor som är lite extra utsatta av olika anledningar. Det kan vara barn som ju alltid är extra utsatta eller människor som är utslagna i samhället. Eller har det ansträngt ekonomiskt eller sådär.
Jag tycker att han än idag, fast han är rik som ett troll, är bra på att berätta den typen av historier. Om den sortens människor. Och det tycker jag är väldigt fint. Han förnyar sig själv också. Eller gör nya intressantare versioner av saker han har gjort tidigt i karriären. ”Institutet”, som ett exempel, tycker jag är en mycket bättre version av ”Eldfödd” som är en roman från 80-talet. Där är det vissa som tycker annorlunda men jag tycker att han gör den typen av berättelse mycket starkare där.
Just att han har hållit på så länge och gett ut så många böcker och noveller men ändå fortfarande hittar nya sätt att närma sig spänning och skräck. Det tycker jag är väldigt häftigt.
Han har ju en otrolig förmåga att få till det här inifrånperspektivet, att man verkligen köper de här personerna som han hittat på.
– Verkligen, de har sitt sätt att prata. Det här med den här Maine-dialekten, där allting som han skriver utspelar sig typ. Något med de här slang-uttrycken... Väldigt många av hans karaktärer är så här over-sharers. Att de delar med sig väldigt mycket, väldigt snabbt. De öppnar upp väldigt fort. Vilket är lite... Jag tycker också det är ganska mysigt.
Stephen King är en av världens mest lästa författare och har sålt över 350 miljoner böcker.
En grej, jag vet inte hur jag förhåller mig till det själv riktigt. Jag blir irriterad samtidigt som jag blir förundrad. Men det är ju väldigt tydligt att han har ett formulär på hur han bygger ihop en historia. Det är parallella historier och så accelererar det. Det blir kortare och kortare episoder på slutet där man parallellt följer händelsen till klimax. Det är ett väldigt tydligt formulär man som läsare blir medveten om och lyckas känna igen, samtidigt är det så oerhört effektivt. Hur förhåller du dig till det?
– Det är en jätteintressant fråga, jag tänker på det också såklart. Hur han använder vissa typer av förebud när han planterar någonting.
Ja, hänger upp revolvern eller vad det var Tjechov sa.
– Och ett kapitel kan avslutas typ såhär ’och det var sista gången han sa hej då till sin familj innan han gick till jobbet’. Till exempel. Det där bara hittar jag på. Men den typen, och så vet man inte, ’varför då? Vad kommer hända med honom? Vad kommer att hända med familjen?’ Den typen av grepp använder han mycket.
Men jag tror att en nyckel är egentligen att precis som med all kultur och all konsumtion egentligen så ska man inte bara läsa Stephen King. Och jag tror att man måste blanda upp sin litterära diet lite grann. Jag försöker att kanske var tredje bok får vara en Stephen King-bok som jag läser. För då blir det inte lika mycket att man tänker på de grejerna. Men jag håller ju absolut med dig. De finns ju där. Jo, men ibland kan jag irritera mig lite på dem. Men ofta tycker jag det är ganska charmigt.
Men helt plötsligt kan det komma en klockren metafor också. Det är ju verkligen inte bara hantverket utan det är ju konstnärligt också på många sätt.
– Ja, och han är väldigt bra på att måla med sinnena tycker jag. Om man ska vara lite specifik, det finns en scen just i ”11.22.63” där en person går in i ett rum i sitt hem tror jag. Och han känner direkt att någonting är fel, det är någonting här som inte är som det brukar vara. Och han beskriver hur han känner lukten av pennies, alltså sådana här små slantar.
Och det är för att han strax kommer få reda på att hela huset är... Alltså det är en massa blodstänk överallt. Och då känner han den där lukten av metall. Det är också väldigt så, att man bara föreställer sig hur det känns när det luktar små slantar, pengar, metall. Och då får man den där lite för närvarande scenen i huvudet på ett sätt som Stephen King är väldigt bra på att gestalta tycker jag. Att han beskriver hur saker smakar, doftar och ser ut och sådär.
Man vet hur ett mynt smakar och man vet hur det är att tugga på ett träbord för att man har gjort det någon gång som barn.
– Ja, och så går man tillbaka själv i minnet. Hur var det nu när man slickade en lyktstolpe när man var liten?
Man får väl kalla honom för skräckförfattare men när jag läser känner jag inte att jag blir rädd för vad som finns i garderoben, även om jag är fascinerad. Hur känner du kring det? Känner du dig liksom rädd på riktigt?
– Ja, vissa av hans böcker kan jag känna så för. Sen tycker jag att han på senare år gått åt att det blir mer av kanske spänning och lite thriller. Jo, men det kan jag nog känna. Om man läser några av hans mer renodlade skräckromaner. Och det finns en bok som är lite underskattad som heter ”Revival”, eller ”Väckelse” tror jag den svenska översättningen heter.
Den handlar om en väckelsepastor, som är den ena parallellhistorien, och en före detta missbrukande musiker som är den andra huvudpersonen och deras livsöden går lite parallellt. Den är, tycker jag, genuint superobehaglig. Den kom kanske för några år sedan bara. Jag läste den när den var ganska ny. Den kände jag ett starkt obehag kring. Särskilt slutet utan att säga för mycket.
Vad kul! Den hamnar på läslistan.
– Den är lite puttrig. Men den eskalerar. På ett sätt som gör att man bara: ”Åh gud”.
Stephen King som person, är det något som intresserar dig?
– Mest vad han skriver. Egentligen. Jag har försökt intervjua honom väldigt många gånger för podden och det har inte gått än. Men jag har ju såklart ett intresse att prata med honom om olika saker och ting.
Framförallt skapandeprocessen tänker jag är det mest intressanta med honom. Och kanske också hans bakgrund och hur den kan ha format honom. Hans tid som lärare och den här arbetarklassbakgrunden som han kommer ifrån, hur den har påverkat honom.
Det är många som tycker att det är fascinerande att prata om hans missbrukarbakgrund och sådär, att han har krökat mycket och knarkat en hel del och sådär. Men jag tycker inte det är... Jag tror jag har läst för många rockbiografier när de var populära för några år sedan. Guns N' Roses och Mötley Crue. Jag läste typ, inte alla, men nästan alla kändes det som.
Den sorten där de bara bräker på med riktigt grisiga knarkscener. Man blir lite avtrubbad på det efter ett tag. Men min magkänsla, utan att känna honom eller någonsin ha intervjuat honom, han verkar ha en ganska bra kvinnosyn. Han gestaltar kvinnliga karaktärer bra. Han har många kvinnor runt sig i sin familj och från sin uppväxt och sådär som verkar ha gjort väldigt stort avtryck och det tycker jag är positivt för en vit, jätterik amerikan.
Där finns det ju en invändning mot ”The Shining”, filmen kontra boken. Jag läste boken efter att jag sett filmen och blev verkligen slagen av vilket dåligt porträtt av mamman Wendy filmen gör med jämfört med boken.
– Ja, det är så himla stor skillnad på det. Många brukar lyfta att Jack Nicholson är en annan typ av Jack Torrance än bokens. Men jag håller verkligen med dig om att porträttet av Wendy är den stora stora skillnaden på riktigt. Hon är ju hundra procent ett offer i filmen tycker jag.
Hon är ju också en fantastisk skådespelare, Shelley Duvall, så att det är väldigt tråkigt att hon fick den typen av roll. Hon är otroligt övertygande i sin roll tycker jag. Men man hade önskat att hon kanske hade fått något mer dynamiskt att jobba med.
Det är en cool grej, just på tal om ”The Shining”, är att Stephen King många år senare vågade skriva en uppföljare till den, ”Doctor Sleep”, som jag tycker blev jättelyckad verkligen. Och den filmatiseringen som sen kom där Mike Flanagan regisserade och skrev manus tror jag. Han visade sån respekt gentemot både filmen och boken. Den filmen tycker jag funkar både som en uppföljare till boken och till filmen med Jack Nicholson. Den liksom bryggar de två separata verken och gör det nästan till att alla tre blir en på något sätt.
Jag tror också att det är så svårt att just att tolka Stephen King till film. Det måste vara otroligt svårt som regissör. Men jag tycker att Frank Darabont som har regisserat ”Shawshank Redemption”, alltså ”Nyckeln till frihet”. Och ”Den gröna milen” och ”The Mist”. Han har lyckats. Och så tycker jag att Mike Flanagan som jag nämnde har också gjort ”Gerald's Game” och gör en ny serie nu baserad på ”Carrie” som släpps nu i senare år tror jag. Han brukar vara väldigt duktig på det också. De båda hittar någonstans Stephen Kings mänsklighet och så utgår de från det och sen tolkar de berättelsen lite som den passar bäst till film.
Det är så mycket inre monolog och grejer som är svåra att förhålla sig till.
– Ja, en filmversion av en bok måste ju få vara sin egen grej. Det går ju inte att få med allting som alla läsare vill ha. Det finns så mycket, man måste få frihet där som filmskapare att bara få go nuts.
Ja. Och jag tycker fortfarande att The Shining är en otrolig film.
– Alltså man blir manglad av den när man ser den.
Ja. Men han väjer ju inte, eller snarare söker ju upp det äckliga och mest bedrövliga man någonsin kan tänka sig vad gäller social misär och så här. Är det effektsökeri?
– Jag tänker att han är i grunden en superkommersiell författare. Jag tror att han är ganska grundad i att han skriver för vanligt folk. Han är inte en svårtillgänglig författare litterärt. Det är väldigt lätt att bara öppna en av hans böcker och svepa igenom dem. Sen är han ju själv en stor läsare.
Han droppar ofta litterära referenser så jag tror att det är en bra trojansk häst för folk som kanske inte läser jättemycket normalt att läsa Stephen King för man får rätt mycket på köpet, och anledningen till att jag nämner det är att när han skriver om de här sociala svårigheterna och grejerna, det är ofta problem som vanligt folk kämpar med egentligen.
Folk i allmänhet, att man har kanske svårt att betala hyran, man har kanske någon missbrukande familjemedlem. Just det här med våld inom hemmet och sådär är också något som ofta förekommer i Stephen Kings berättelser. Det är också något som är väldigt bekant för många tyvärr. Jag tror att det är att han känner sin publik, han vet vad folk i allmänhet kämpar med och försöker prata om det.
Jag måste ju koppla lite till Horred också. ”Horror-ed”. Jag hade en förhoppning om att få till någon bra ordvits. Men när vi pratade sist så berättade du ju lite skämtsamt om att det går att spela fotboll i Horred, men för de som inte gillar fotboll så finns det inte så mycket att göra. Går det att dra någon koppling till din uppväxt där?
– Jo, men det tror jag verkligen. När man har växt upp där det inte finns så mycket att göra som intresserade mig i det här fallet, så tror jag att det lätt blir att man vänder sig inåt och kanske går till fiktionen på olika sätt. Och det gör ju också tycker jag att det är mycket lättare att relatera till den sortens berättelser.
Många av Stephen Kings romaner utspelar sig i små städer och små samhällen.Jag tror att alla som har växt upp i ett lite mindre samhälle kan relatera väldigt starkt till hur det är, hur de här samhällena hänger ihop och sådär. Alla känner alla. Det tror jag är en stark anledning till att jag verkligen kan relateras på det här sättet till hans samhällsbyggen i böckerna.
Nu när du har fått barn själv, har det tillfört någon extra dimension i läsandet?
– Jag tycker det är väldigt mycket svårare. Det finns en scen i ”Doctor Sleep” särskilt och jag har inte sett om filmen eller läst boken efter att jag fick barn. Men just när barn är utsatta har jag väldigt svårt att ta till mig eller konsumera. Det är mycket, mycket svårare nu. Och det träffar mycket hårdare. Och det behöver inte vara att det handlar om våldsscener eller något, det kan bara vara att något barn som är ensamt eller mobbat eller sådär. Vilket också är fruktansvärt såklart, men det är väldigt svårt att ta till med sådana grejer nu.
När man var yngre, särskilt i tonåren, så konsumerade man skräck på ett annat sätt tycker jag. Det var som att det var bara total fantasi, hela tiden. Nu börjar man se teman och kopplingar till verkligheten. Man kanske drar lite paralleller till sitt eget liv och då träffar det hårdare, för att man övertänker det lite kanske.
Har du gått igenom hela katalogen eller har du några böcker kvar att prata om i podden?
– Jag har några kvar, men inte särskilt många faktiskt. Och sen har vi täckt flera av filmerna och tv-serieversionerna och sådär av hans böcker också. Jag vet inte riktigt hur många avsnitt det blivit men det är en bit över hundra i alla fall. Och det är bara roligt att ha den. Och en anledning till att det hittills känns som att man kan hålla på ganska länge med just Stephen King-podden är att man kan prata om känslor och upplevelser från böckerna du har läst eller filmerna du har sett och de kan skilja sig helt från någon annans upplevelse.
Det handlar ju inte så mycket om att gå igenom bok för bok, eller lite det också, men det handlar rätt mycket för mig om att höra hur folk har tolkat och upplevt en bok. Och jämföra dem med sina egna känslor och tankar. Så det tycker jag är det mest intressanta med att ha den här podden och ha haft den så länge.
Har du några tips för att komma igång och läsa? Om man känner att man har kört fast.
– Jo, men för att komma förbi en blockad eller om man upplever att man svackar eller inte läser så mycket, vad gillar man att konsumera för kultur? Är man inne på fantasy eller science fiction eller gillar man kanske relationer, kärlek eller humor och sådär? Och så börjar man med något ganska kort, alltså rent fysiskt en kort bok.
När man har kommit igenom den, och förhoppningsvis tyckt om den, då kan man känna lite självförtroende. Att nu har jag läst en bok. Det mentala är nog ganska viktigt för att känna att man har brutit en svacka.
Så har jag kunnat känna genom åren i alla fall. När man har haft perioder där man inte har hunnit läsa så mycket. Att shit nu smäller jag igen den här och vilken ride det var eller vilken skitbok det var om man tyckte det. Men att man har tagit sig igenom den.
Var tycker du man ska börja om man vill ta sig an Stephen King då?
– Jag tänker att man kan gå lite efter vad man själv är intresserad av. Är man en person som är mer intresserad av deckare till exempel ska man börja läsa ”Mr. Mercedes” tycker jag. Och sen har han ju väldigt många jättestarka novellsamlingar om man bara vill få några smakprov på hur han skriver och hur han berättar. Men jag tycker det är ”Institutet# om man gillar lite ”Stranger Things”-science fiction.
Min absoluta favorit är en tegelsten så det beror lite på hur man känner för sådana. Men just ”11-22-63”, det är min favorit. Det handlar om en man som reser i tiden för att stoppa Kennedy-mordet. Så om man är lite intresserad av det kapitlet i amerikansk historia så är den extra spännande och intressant. Och har mycket kul blinkningar till Kings tidigare böcker.
Och ”Jurtyrkogården” om man vill läsa något riktigt läskigt också tycker jag.
Ja, den är go. Äcklig.
–Ja riktigt, riktigt obehaglig.
