Är man utsocknes åker man till Örby i Marks kommun. Är man däremot Örbybo åker man till Örrrby. Mark-Postens reporter gör tre tappra försök att få till namnet och slänger in ett e i mitten, men misslyckas.
– Det är tre r, säger Örbybon Inger-Britta Sölvebring som den självklarhet det är.
På bordet framför henne står en tallrik med rulltårtebitar och bullar bredvid ett papper med anteckningar i den prydligaste skrivstil. Örbys gamla skolbibliotekarie Gudrun Johnsson tar en bit rulltårta. De har samlats på Örbygården för att prata om orten de spenderat sina liv i – som enligt damerna är den bästa i Mark.
Förändrade tider i Örby
Nere vid Högsvägen i Örby fanns en stubbe. Till den sprang Gudrun Johnsson klockan fem varje dag när fabrikerna stängde i grannorterna; Örby har aldrig varit en industriort som Skene eller Kinna berättar hon.
– Det har varit bondesamhälle och småindustrier. Här bodde man, säger ortpatrioten bestämt.
Nästan ingen hade bil, förutom Örbys präst och läkaren Dr. Tava.
Resterande kom i en hord av cyklister flygande förbi Gudrun Johnsson. Hennes pappa bröt sträckan och satte dottern på styret.
Idag är stubben borta, men det är inte Gudrun Johnssons minnen – och kärlek till byn.
– En gång Örbybo, alltid Örbybo.
Men du bor i Kinna nu?
– Ja, men det spelar väl ingen roll var jag har mina fötter, mina rötter är ju här.
Störst och bäst
Även Inger-Britta Sölvebring har spenderat nästan hela sitt liv i Örby.
– Jag har flyttat hem två gånger. Det går inte att bo någon annanstans.
Varför inte?
– Det är hemma här. Det är fantastiska omgivningar och trevliga människor. Det är lagom långt bort ifrån centralortens brus. Ytmässigt är Örby väldigt stort. Det är den största kommundelen, säger hon och fortsätter:
– Många säger att Gullberg tillhör Kinna eller Brättingstorp, men det gör det inte. Utan det hör egentligen till Örby.
Hur har Örby förändrats genom åren?
– Alla småaffärer som fanns här: kaféer och charkuterier. Men det finns ingenting kvar, säger Inger-Britta Sölvebring.
– Det kanske är gött för Örby att vi släpper ha sån skit här. Vi har vår natur och våra goda människor, tillägger Gudrun Johnsson.
En typisk Örbybo
Inger-Britta Sölvebring hyr ut Örbygården till lokala föreningar, företag och ortens tre körer. I en av dem brukade Örbys stolthet vara med: Saga Ludvigsson.
– Hon bodde här nere i höla, säger Gudrun Johnsson.
Inger-Britta Sölvebring menar att många konstnärer, både levande och döda, bott och verkat i Örby.
– Sven-Erik Johansson och Kerstin Danielsson är väl de som är mest berömda, säger hon och fortsätter:
– Man får utrymme för sin kreativitet här.
Hur skulle ni beskriva en Örbybo?
– En får vara som en är. Eller vad säger du? säger Gudrun Johnsson och vänder sig till vänninan.
Inger-Britta Sölvebring skrattar.
– En behöver inte byta dialekt om en inte vill. Ibland får det gå åt helvete och det gör ingenting, fortsätter den gamla skolbibliotekarien.
Men ni två pratar inte samma dialekt?
– Nej, för de flesta försöker göra som Inger-Britta: prata som vanligt folk.
Samtidigt påtalar Gudrun Johnsson – som fått äran att företräda Marbodialekten i språkvetaren Fredrik Lindströms bok – att den egentligen innehåller flera varianter.
– Jag pratar Örbymål men i Torestorp, det är Torstorpa-dialekten och Öxabäckerborna pratar också på ett annat vis.
En favoritplats
Trots det dyblöta novembervädret kliver Gudrun Johnsson och Inger-Britta Sölvebring stolta ut vid en favoritplats i orten: Hanatorps camping.
– Nu får du tänka om då. Det är morgon, det är juni. Och solen har precis stigit, säger Gudrun Johnsson.
När de går längs med vägen, gömda under varsitt paraply frågar reportern om rivalitet mellan orter. Vilket fort dementeras.
– Det finns la ingen som kan jämföra sig med Örby, säger Gudrun Johnsson.
Om ni skulle tvingas välja en annan ort att bo på då?
– Det finns bara Örby, och sen kommer klabbet.
Tipsa oss!
Vilken ort eller by tycker du vi ska besöka härnäst i Markkampen? Och har du själv tips om vem vi kan träffa? Tipsa oss gärna på redaktionen@markposten.se
