Det har blivit något av en klyscha att säga, men mediebranschen är som bekant under stor förändring. Men när har den inte varit det? Under i stort sett hela den moderna epoken där fri press, radio och TV samt diverse public service-bolag har rapporterat, granskat och publicerat har det varit nästan obligatorisk, konstant förändring.
Annonsmarknaden har länge varit stabil, och nog har det funnits guldår för privata mediebolag, men förändring har varit legio. Tekniken har hela tiden förändrats och, ja, förbättrats. Från sättning till stora datorer, mindre datorer, snyggare och snabbare datorer, mobiltelefoner, paddor, smartphones, smarta klockor och nu snart, kanske, VR-nyheter via olika slags mer eller mindre klumpiga glasögon.
Mediebranschen kan det här med förändring, eftersom vi gör det hela tiden. Vi äger inte tekniken, så därför måste vi anpassa oss. Om och om och om igen. Vi jobbar mer eller mindre med samma saker, men vi gör det konstant på nya vis.
I grunden är behovet av och framtiden för journalistiken ljus.
Det som ändrats därtill är inte bara hur våra läsare tar del av vår journalistik, utan hur vår journalistik sprids. Många läser våra artiklar via smartphones, paddor eller datorskärmar, men hittar oss först via sociala medier. Långtifrån alla går in dagligen eller ens varje vecka på vår sajt eller i vår app. Så är det för de flesta lokaltidningar.
Att vi idag måste charma vår publik mer, locka dem till läsning, är i grunden bara bra. Läsare och mediekonsumenter kan inte tas för givet, och är vi inte tillräckligt attraktiva med vår journalistiska produkt, ja, då saknar vi faktiskt existensberättigande.
I grunden är behovet av och framtiden för journalistiken ljus. Hur annons- och marknadsläget ser ut, och människors betalningsvilja för journalistiken, är i mångt och mycket en helt annan fråga.
Därför går det inte att bli annat än road av reaktionerna på veckans betänkande från den parlamentariska Public service-kommittén som nu lämnat över sina förslag till kulturminister Parisa Liljestrand (M). Bland annat Cilla Benkö, vd för Sveriges Radio, var bekymrad.
– Hur man än vrider och vänder på det blir detta sammantaget en gradvis nedmontering av Sveriges Radio. Det kommer att innebära färre journalister och färre program – efter att vi just genomfört en av de största besparingarna någonsin.
Nu är SR vare sig det enda eller det sista medieföretaget, public service eller privatägt, som har eller kommer att få genomföra omorganisationer och neddragningar. Stampen Media, som äger denna tidning, fick göra samma tuffa beslut under förra året. Det fick stora konsekvenser för enskilda personer som tyvärr fick lämna, men var också nödvändigt för att säkra utgivningen av våra titlar.
Vän av ordning vill gärna påpeka att det inte finns ett enda privat mediebolag som har en tidshorisont liknande den som public service-bolagen nu begåvas med. En 8-årig tillståndsperiod som föreslås sträcka sig mellan 2026-2033 är värd betydligt mer än exakta kronor och ören som sänks eller höjs. Utredningen föreslår att Sveriges Television, Sveriges Radio och UR ska få 3 procents höjning i anslaget under 2026, 2 procents höjning åren 2027-2030 och 1 procents höjning 2031-33. Detta att jämföra med de 2 procent som ökningen varit de senaste åren.
Public service-bolagen vet nu i stort vilka ramar de har att röra sig med fram till första tredjedelen av nästa decennium. De har en garanterad finansiering via medborgarnas skattesedlar, vare sig medborgarna vill vara med och finansiera public service eller ej.
Grattis till den lugna och sköna nattsömnen, SVT, SR och UR. Vi andra kämpar på med att förtjäna våra prenumeranters förtroende via plånboken, artikel för artikel.
LÄS MER:Vattenkrisen i Mark fortsätter – badhuset Kaskad stänger ner
LÄS MER:Postnord pudlar om brevlådan i Sätila – båda får vara kvar
LÄS MER:Folktandvården i Horred i fara
