Året var 1931. Med byns präster som motståndare stångades Marianne Peterssons pappa för att starta en lokal idrottsförening. På en åker. Och tur var väl det. 1966 slog nämligen damfotbollen igenom på riktigt. Öxabäcks damlag satte orten på kartan då de tog sex SM-guld under 1970 och 80-talet.
– De jagade inte en människa till att komma hit. Alla frågade: ”Får vi vara med?” säger Öxabäcksbon Marianne Petersson.
Öxabäck och den italienska kaninen
Damlagets genombrott lever kvar än idag i källaren till Öxabäcks antikaffär – vilken drivs av en av grundarna, Kerstin Johnsson.
Men i föreningen blåser förändringens vindar. Rasmus Börjesson, aktiv i Öxabäcks IF, berättar att dotterns kompisar från Kinna och Skene inte vetat vad Öxabäck var för något.
– Nu vet alla vad Öxabäck är. De förknippar det med vår italienska maskot, Kannini.
Smeknamn i Öxabäck
Efter 15 år som kassör har Marianne Petersson lämnat posten. Rasmus Börjesson ingår i trion som blivit frontfigurer för klubben, tillsammans med Marianne Peterssons barnbarn, Anton Petersson, och Jesper Sunnerås.
– Jag sköter flamset, säger Rasmus Börjesson och ställer ner en ask med Delicatobollar på bordet i klubbhuset vid Hagavallen.
Vilken roll har föreningen för de i orten som inte är intresserade av fotboll?
– Vår målsättning är inte att spela i allsvenskan igen som damerna gjorde, utan vi vill använda fotbollen som ett verktyg för att sammanföra byn. ”Det är fredagsmatch, fan kom hit och ha tre öl i väskan”. Sen står man och pratar skit med grannen.
Han berättar om en supportermarsch som arrangerades där ledarna från Öxabäcks IF gick ut byn med flaggor, trummor och bengaler med alla barnen. Många grannarna gick ut på trappan och tittade.
– Vi stannade utanför Rolf-Nisse och ropade: ”Var är Roffe?” Och så kom han ut och alla barnen jublade.
Rolf-Nisse?
– Ja, det är en kille, säger Marianne Petersson som om Rasmus sagt Stefan.
Snart kommer det fram att det finns fler smeknamn då både Smea-Arne, Olle på stommen och Post-Olof bor i Öxabäck.
– Varför heter Rolf-Nisse, Nisse egentligen? frågar Marianne Petersson och vänder sig till Rasmus Börjesson.
– Jag vet inte ...
Öxabäcksskolan är Marks minsta skola
Marianne Petersson har mängder av minnen i Öxabäck då hon levt hela sitt liv i orten. Därför är det svårt att välja ut ett när reportern ställer frågan. Men hon återkommer till sin pappa.
– Min pappa hade alltid varit drivande i att Öxabäck måste finnas kvar. Det får inte dö ut. Han var en sån som kämpade för att vi skulle få behålla skolan, säger hon.
Och oron för skolan visar sig hålla i. När det kommer till valet 2026 är Öxabäcksborna mer orolig för vad kommunpolitikerna ska ta, än vad de kan få.
– Vi ligger illa till och vi är ju den minsta skolan i hela Mark, säger Marianne Petersson.
Idrottsföreningen har engagerat sig i namninsamlingskampanjen som kräver en folkomröstning om mellanstadieskolans framtid.
Öxabäcks slogan
Enligt Rasmus Börjesson är Öxabäck varken för litet eller för stort – vilket också påverkar hur en Öxabäcksbo är.
– Möts två personer så stannar man och pratar en liten stund. Det behöver inte vara att de känner varandra. Man bara gör det. Det gör man inte i Kinna, Skene och Örby.
Det kan dock kan leda till att samtalet aldrig tar slut berättar Rasmus Börjesson.
– Jag fick ta en annan väg med bilen för jag kan inte med att åka förbi och inte veva ner rutan utan att fråga hur läget är.
På väg till mötet med Mark-Posten mötte Rasmus Börjesson en bil och vinkade men fick blängsylta tillbaka.
– Då slog det mig att det kanske var någon som hälsade på en kompis här. Som inte är härifrån, säger han och fortsätter:
– Man borde ha sådana vägskyltar när man kommer in i Öxabäck.
– ”Här hälsar vi”, inflikar Marianne Petersson och de skrattar gott båda två.
Om ni fick välja en egen slogan då?
– Uno per tutti, tutti per uno, säger Rasmus Börjesson.
Ovviamente, såklart.
Tipsa oss!
Vilken ort eller by tycker du vi ska besöka härnäst i Markkampen? Och har du själv tips om vem vi kan träffa? Tipsa oss gärna på redaktionen@markposten.se
